Berättelser

Boende 1999–2003

Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att bo på under ens studietid än Sankt Ansgar. Det var den lilla och nära gemenskapen men ändå tillräckligt stort för att hitta många nya kompisar och ha bra fester. Att bo med likasinnade under en så omvälvande tid var ovärderligt. I korridoren är man bara fyra och bara tjejer (resp killar) och jag trivdes fantastiskt. På onsdagskvällarna sprang vi ner och gick på mässa. Sen satt vi där och fikade och pratade. Man kunde prata med alla, bara sätta sig vid ett bord. Många bodde så klart inte i huset utan kom utifrån. Bland annat Markus - som en dag skulle bli min man. Otaliga liknande historier har man hört, om livslånga vänskaper och äktenskap sprungna ur studentlivet på Sankt Ansgar. Det är så lätt att få viktiga vänner i en sådan miljö. Jag som läste ekonomi tyckte det var oerhört skönt att bo och umgås med en så stor variation av studenter, det blev en helt annan miljö än den lite snobbiga ekonommiljö jag hängde i annars. 

Jag bodde där fyra år men har nu firat min mässa där i 27 år, det är helt galet! Våra barn är döpta av prästerna i kyrkan och är ministranter på söndagarna, jag är ansvarig för textläsarna och Markus för förbedjarna. På onsdagar cyklar vi ibland ner och går på kvällsmässan. Då är det mest studenter och vi kan se tillbaka på den tid då det var vi som var de där unga, nyfikna på kyrkan, tron och andra. Varje termin kommer det nya som välkomnas in i denna varma och viktiga gemenskap. Jag önskar alla studenter i Sverige fick möjlighet att ta del av en sådan gemenskap.

Boende 2013–2020

Mina sju år som boende på Sankt Ansgar har utan tvekan varit några av de viktigaste i mitt liv. Det var verkligen en fullträff på så många sätt samtidigt. Sankt Ansgar är en plats med ett tydligt centrum kring gudstjänstfirandet i kyrkan, men där många små gemenskaper bildas organiskt runt omkring. Det händer någonting väldigt gott i den dynamiken. För egen del passade det väldigt bra att få delta i och bidra till både det sociala och andliga livet på gården på några olika sätt, vilket gav både vänskaper och kunskaper för livet. Socialt var jag en del av klubbverket som arrangerade en mängd gemenskapsfrämjande aktiviteter. Inom gudstjänstlivet hade jag roller under söndagsmässorna, veckomässorna och tidebönerna som sakristan, tidebönsledare och ministrant, senare förste ministrant. Korridoren jag delade under de första åren innebar en gemenskap med folk som jag behållit vänskapen med i flera år efteråt. Att dessutom senare få möjligheten att flytta från korridor till ett eget rum passade mig bra under slutet av studietiden. Det har på så många sätt varit en stor förmån och ett privilegium att få vara en del av den fantastiska gemenskap som ryms på Sankt Ansgar. Där mognade min tro och kallelse fram och där fick jag möta en stor mängd människor som jag bär med mig resten av livet!

Boende 2016–2022

Att gå från att bo hemma till att flytta till sitt första egna boende är en ganska omvälvande upplevelse. Samtidigt så går man från sin hemförsamling till att behöva hitta ett nytt sammanhang i en ny stad där man får växa i sin tro. Jag är tacksam att jag fick göra det på S:t Ansgar. Det är en miljö där man får prova, tas på allvar och som låter unga personer leva ut sina idéer – även om inte alla tänker lika. Jag uppskattade att på S:t Ansgar är församlingen till väldigt stor del byggd på ideellt arbete. Och det är ett roligt studenthem att bo på. Mycket av det jag lärde mig om att vara församling har jag fortfarande med mig i mitt liv idag. Jag minns med värme att föreståndare Daniel tog min diakonkallelse på stort allvar och hittade uppgifter och platser där jag fick träna och utforska de gåvorna. Under mina år fick jag bo med många härliga människor i korridor och lärde mig massor av dem och tar med mig flera av dem som vänner för livet.

Boende 2003–2009
Intendent 2007–2009

Sankt Ansgar fyller mitt hjärta med glädje! Studentboende och kyrka på samma plats är grunden för den goda gemenskapen. Det rika böne-och gudstjänslivets välsignelse är något man bär med sig i resten av livet. Jag är otroligt glad för mina år på Sankt Ansgar, de vänner jag lärt känna och att min tro fann vila i den omsorgsfulla liturgin.

Boende 2019–2026

När jag flyttade till Uppsala för att studera teologi var jag ny i staden och kände nästan ingen. Jag sökte efter ett hem, inte bara med tak över huvudet, utan också en plats där livet kunde vara förankrat i tron. Jag letade länge efter en församling att höra hemma i, tills jag insåg att den fanns precis där jag bodde. Sankt Ansgar blev för mig långt mer än ett studenthem. Det blev mitt hem, min församling och på många sätt också en praktisk teologisk skola. Där fick jag växa som människa och i min tro, fördjupa mig i liturgin och formas av gudstjänstens rytm. Jag fick också lära mig att mitt tjänstgörande i mässan inte bara handlar om att göra, utan om att själv få bäras av det man är satt att tjäna.

Mina år på Sankt Ansgar har gett mig mycket som jag är djupt tacksam för. Där fick min tro mogna i ett sammanhang där bönen, mässan, teologin och vardagslivet fick höra ihop. Jag fick erfara vad det är att bäras av bönen, formas av gudstjänsten och växa tillsammans med andra i kyrkans gemenskap. Åren där gav mig erfarenheter, andliga förebilder och verktyg som jag nu får bära med mig in i min tjänst som präst, och som jag fortfarande håller på att växa in i och förstå betydelsen av.

Därför hoppas jag att ännu fler ska få hitta till Sankt Ansgar. Att det också i framtiden får vara ett hem, en församling och en teologisk mötesplats där människor får komma som de är, växa som människor och i tro, pröva sina tankar, finna vänner för livet och upptäcka glädjen i kyrkans gemenskap. Jag hade inte varit densamma utan mina studieår där, och jag önskar att många fler ska få möjlighet att säga detsamma.